gemigallt.blogg.se

Någon av oss måste ge sig. Någon av oss måste gråta, någon av oss har gråtit framför den andre. Någon av oss måste le, fast mellan oss har det redan framställts leenden som betytt 433 olika saker. Någon av oss måste prata, i alla fall i närheten av den andra. Men är det mitt fel att kärnan i mitt samtalsinstrument inte samspelar med mig? Är det något fel på mig när jag antingen inte får fram ett ord eller oförstående skriker ut osammansatta meningar för att du kanske hör mig och fortsätter tänka på mig. För det är en omöjlighet att du aldrig skulle tänka på mig. Gör du inte det så dör jag. Om du varje gång jag ser ditt bakhuvud i korridoren och du vänt dig om för att gå vägen som leder bort från mig, om du valt det medvetet för att det är jag som kommer gående så dör jag. Om ingenting händer, om detta vakuum fortsätter i sin existens utan universal rubbning kan jag klara det. Då kan det lösa sig och då kan jag ta steget ut ur denna nergasade blomma inom sinom tid med huvudet högt hållet. Men om du inte tycker om mig, om du inte ens så mycket som skänker mig en tanke någon gång så kommer jag att gå under. Tanken på att du undviker mig är tyngden som tvingar mig under vattnet. Tanken på att färgen på mitt hår är allt du vet om mig blir repet runt mina handleder. Och tanken på att du nöjer dig med det är det sista andetaget jag tar.

Allting är okej så länge han är kär i mig. Inte ens kär behöver han vara men omöjligheten att inte kunna vara kär i mig tar över.